Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *