Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Share

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *